Viltolycka

Alla som läser min blogg har mest troligt redan läst på fb om olyckan vi var med om i fredags på väg hem från Linköping, då vi körde på ett stackars rådjur.
Jag har haft svårt att släppa det. Inte för att jag tänker på det hela tiden, men lite då och då. Och det värsta med det är att jag kan se det stackars rådjuret framför mig, hur det låg där och hade sina sista dödsryck och hur oskydig den såg ut med sina stora ögon. Usch, jag ryser! Och känslan som jag fortfarande kan känna när vi körde över den, hur det guppade till i bilen, och tanken då, över hur hemskt det måste ha känts för stackarn som fick en tung bil över sig. Fy! Jag är verkligen glad för rådjurets skull att det dog fort och slapp lida. Jag är också glad över att det inte var jag som körde, utan att det var Stefan. Stefan har ändå haft körkort i över 10 år och det var första gången det hände honom, så för mig som inte ens haft körkort i ett halvår hade det blivit jäkligt jobbigt sen tror jag. Speciellt så som jag är som person. Var tillräckligt jobbigt ändå nu när Stefan körde. Tur att man har en man som inte är så känslig och som håller sig mer lugn än en själv i många situationer!
Och vad gäller barnen så sov de när det hände. Liam vaknade till när vi stannade längs vägkanten, slog på varningsblinkers och klev ur bilen, men han hade inte förstått vad som hade hänt och lika bra var väl kanske det. Fast vi berättade vad som hände sen ändå, för han undrade ju såklart vad vi höll på med.

Det var den hemresan från Linköping och Ikea det. Men tack och lov att allt gick så bra trots allt!