Men det jag egentligen tänkte på med det här inlägget är den där kärleken som uppstår när man får sitt första barn. Man inser då att man aldrig innan trodde att man kunde älska någon så mycket, och man är beredd att göra vad som helst för det lilla livet.
Sen kanske den dagen kommer då man pratar om och planerar ett syskon. Och redan där kan tankarna komma upp, som "Kan jag verkligen älska ett till barn lika mycket?". Det har man ju hört flera gånger, och även tänkt själv. Och det är väl kanske inte så konstigt att man funderar på det och till och med kan känna en gnutta oro över, men tänk så härligt att det sen bara faller sig naturligt och man älskar det andra barnet precis lika mycket! (I de flesta fall ska jag väl tillägga, sker ju så klart undantag här också, vilket är sorgligt).
Och där var jag ju själv i väntan på Tyra.. Klart att man ibland kunde fundera över hur kärleken till nästa barn skulle bli, men som sagt så föll det sig bara naturligt så fort hon föddes och jag fick upp henne på mitt bröst. Och det som jag istället känner nu i väntan på vårt tredje barn, är att det finns hur mycket kärlek som helst att ge, och det är ju en helt underbar känsla! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar